Sverige - Iran

Gårdagen har det redan skrivits krönikor om, av folk som är bättre med orden än jag. Och det hade pratats om matchen långt innan dess, med all rätt. Men jäklar vilken kväll det blev. En helt vanlig träningsmatch och det där otroliga draget, euforin varje gång Alireza Haghighi gjorde en räddning. Jag har inget tolkningsföreträde när det kommer till känslor kring något som har med huruvida Iran borde få spela här eller inte. Jag tycker det är viktigt att stå upp för mänskliga rättigheter och kvinnors rätt. Jag vet inte hur det känns att tillhöra två länder. Men, såhär i efterhand så är jag så otroligt glad att alla dom med Iranflaggor målade i ansiktet och Sverigeflaggor runt axlarna fick den matchen. Fotboll är så jäkla vackert ibland. 


Tydliga vårtecken

Ett lika tydligt vårtecken som att vi Stockholmare desperat sliter fram solglasögonen och asfalten börjar lukta efter regnet är att det spelas kvalhockey. Igår åkta jag iväg till Västerås för vad som kunde bli avgörande match i direktkval till SHL. Det som är lite speciellt med sådana matcher är att man vet att dom bilder som verkligen gäller är inte dom under dom 60 minutrarna av spel utan av dom där första sekundrarna efter slutsignalen gått. Det som var speciellt i den här matchen var att det viktigaste redan hade hänt. Jublet till ära, men det alla snackade om var Deveaux agerande på uppvärmningen matchen innan. Men, firande blev det tillslut och även min kamera föll offer för just Deveaux i form av bad i champagne. 


Hammarby-LA Galaxy

LA Galaxy kom till stan. Och det tycker jag faktiskt är roligt, av två anledningar. Eller tre. En av dom är nog faktiskt att jag tyckte det var lite häftigt att få fota Robbie Keane. Men det är väl en god nog anledning för en fotograf eller? 

Det började med pressträff och träning igår. Populärast var Stefan Ishizaki och nämnda Keane. Idag var det dags för match och det är väl inte mycket att säga om det, en försäsong är en försäsong är en försäsong .


Några sista dagar i Algarve

    

Nu har jag hunnit komma hem till snö och kyla. Palmer och sol känns mer och mer långt borta och dom flesta jobben har hunnit bli publicerade så då tänkte jag lägga upp lite bilder från dom sista dagarna på Blåvitts träningsläger. Matchen tidigare i veckan följdes upp av av mer träningar och sittningar med olika spelare. Jag lyckades lura med mig Jörgen Lennartsson ut på en klippa med magnifik utsikt. 

Tom Pettersson har ju visat sig kunna mer saker än bara sparka boll, gitarr och sång då. Så för Aftonbladet fick han fint posera med sin medtagna gitarr. 

Sista dagen inleddes med att träffa sportchef Mats Gren, som till min stora förtjusning blev uppvaktad av en hund som började åma sig framför kameran. Vi hann även prata lite med nyförvärvet Jakob Ankersen.

Eftermiddagen innebar sen den största prövningen hittills. Dynamo Moskva och spelare som Valbuena visade vad skåpet skulle stå. Och efter det satte jag mig på flyget hem medans laget fortsatte träna vidare. 

Den översta bilden här trodde jag också skulle bli min sista. Christopher Samba tokrensar bollen så att den är millimeter ifrån mig. Räddast blev han nog dock själv när han väldigt urskuldande undrade om jag hade överlevt. Undrar ni varför Per Nilsson dyker upp här i slutet så är det för att FCK Köpenhamn även är med i turneringen och jag passade på att ta lite bilder på svenskarna i laget. 

Blåvitt i Portugal

Just nu sitter jag hela vägen nere i ett vårigt Algarve. Jag är här i en vecka för att bevaka IFK Göteborgs träningsläger, härligt om ni frågar mig. Det är skönt att kunna fota fotboll igen utan att halvt frysa ihjäl. Lagos som är staden vi bor i är vad jag gissar på sommaren en levande och fin turiststad, men såhär offseason så springer man inte på så otroligt många andra människor. Hotellet vi bor på har över 70 rum men det är bara 7 stycken som bor här nu vilket det känns som att det finns en charm i också. Eller medicin för en folkstressad Stockholmare som jag själv. 

Jag kom fram sent i fredags kväll, dagen därefter spenderades på en träning bakom svajande palmer och vindsurfande dudes. Förutom träning så skulle specialbilder och videosynkar göras och skickas. 

Idag har däremot varit matchdag, så jag satte mig i min lilla hyrbil med GP och GT's journalister på plats och drog till grannstaden Faro och stadion Estadio Algarve. Som ni kanske känner igen? Just det, det var arenan där Sverige mötte Holland 2004. Och ja, vad som hände sen vet vi ju alla.

IFK däremot vann dagens match mot Tjeckiska FK Jablonec med 3-1. Lasse Vibe jublade mest för att smart nog lura åt sig noteringen på vad som egentligen skulle varit ett självmål. Vibe som det är den det snackas mest om just nu, blir han kvar eller lämnar? 

 

Politiker

Jag har börjat bli ganska van vid att se mina sportbilder publicerade i olika sammanhang, inte lika ofta händer det med andra bilder. Därför var det lite kul att springa på en av mina Göran Hägglund bilder som dök upp idag efter hans avgång. Jag och Göran står kanske inte alls på samma politiska ben men måste säga att han är en otroligt rolig och lättfotograferad man. Dessa bilder är tagna för Dagens Medicin.

Eftersom jag inte fotar politiker dagligen så tänkte leta fram dom två andra som jag fotograferat. Sven-Erik Bucht, Sveriges landsbygdsminister, fotad för NSD. Och sen en liten personlig politikerfavorit pga rolig på instagram och har ett brinnande fotbollsintresse: Lars Ohly.

150110. Inför dom sista etapperna i tour de ski

Just nu sitter jag och bälgar i mig kaffe i ett pressrum i en liten Italiensk by som heter Cavalese. Det är här dom sista etapperna av Tour de ski ska avgöras, idag med ett 15 km lopp för herrarna och ett 10 km för damerna. Imorgon står final climb på schemat, jag har åkt förbi backen och det är svårt att föreställa sig hur den ens är möjligt att ta sig upp med skidor där. En slalombacke upp för bergen och den är låååååång. Jag var ute vid arenan vid 10 imorse för en fotobrief, vi tittar på banan och får förklarat för oss vart vi får stå och vart vi kan passera spåren. Jag har varit ute och tittat i spåren och lagt upp en plan för loppen, jag har hunnit göra klart alla bildtextmallar och förberett mig så mycket jag kan men det är fortfarande långt kvar tills skidåkarna ska kasta sig ut. Så tänkte att jag kan göra en liten snabblogg med bilder jag tagit hitills. Jag är nu inne på dag 9 av min resa som tagit mig mellan Oberstdorf, Val Müstair, Toblach och nu alltså Cavalese. Det är kul att det är ett mästerskap som sprids ut över olika orter, det blir mycket variation men också lite smått påfrestande emellanåt då det är nya rutiner och nya platser att lära sig varje dag. Jag har dock blivit bättre på att köra i galna kurvor, på tighta vägar i bäcksvarta berg och lärt mig älska skidor i denna otroligt vackra miljö lite mer.

Touren då, jo men det har handlat mycket om alla norrmän. Marit Björgen är helt jäkla överlägsen och leker sig in i mål i varje etapp, efter sig har hon Heidi Weng och Therese Johaug, mer norrmän med andra ord. På fjärde plats hittar vi dock Emma Wikén som tagit sig framåt bättre och bättre. Ser man till herrarna så blir det mycket Halfvarsson, som nu ligger på andra plats efter han som skapar alla rubriker här. Petter Northug.

Jag har tagit lite behind the scenes bilder under resans gång, så kanske lägger upp ett sånt inlägg också om det skulle finnas intresse.


141229. Globen

Tre dagar i rad har jag spenderat inne på Globen, platsen där jag såg min första hockeymatch som åttaåring. Både Djurgården och AIK hade valt att lägga sina mellandagsmatcher inne i bollen. Och det är lite som att svära i kyrkan, jag älskar ju svettiga Hovet, men jobbmässigt så är det så mycket tacksammare att jobba i Globen. Ljuset är ljusår (heh) bättre något man till vardags inte är bortskämd med. 


141207. Hejdå Östersund

Det här med att boka lite för sena flyg. Sitter just nu och väntar på att åka ut till flygplatsen för att ta mig hem till Stockholm igen och tänkte att det är väl ett utmärkt tillfälle att blogga igen. Lite drygt en vecka har spenderats i Östersund och den inleddes i uppförsbacke för egen del. En ögoninflammation, öroninflammation och luftrörskatarr blommade ut på vägen. Tack vare en snäll doktor så var jag dock snart på benen igen.

Dagarna har spenderats med träningar och totalt åtta olika tävlingar. Slutsats, charmig stad, charmig sport.

141201. Östersund

I lördags morse när jag landade i Östersund så såg jag något jag inte sett på länge. Solen. Sol och snö på backen. Hallelujah. Vad som fört mig till Östersund är visserligen inte sol och snö, även om det var ett trevligt välkomnande, utan världscupen i skidskytte. Åkte direkt ut till skidstadion för en presskonferens och träning, en chans att träffa Sveriges nya landslag. Och jag fick lite avlastning när förbundskapten Johan Hagström hjälpte till med plåtandet. Under söndagen så inleddes tävlingarna med mixed stafetten. Sverige kom i mål på en tionde plats. 

140912. 14 DAGAR, 1243 HÄSTAR

I måndags kom jag hem från Normandie och Ryttar-VM, allt från dressyr, terräng, voltige, hopp och körning skulle trängas i staden Caen och dess närliggande syskonstäder. Så nu tänkte jag att hästarna för första gången i den här bloggen ska få knuffa undan bollar och puckar.

Dressyr

Den första veckan stoltserade Caen med nästintill bisarrt regnväder. Kombinationen regn och ridsport och jag insåg ganska snabbt att mina gummistövlar jag köpte några dagar innan avfärd skulle visa sig vara årets bästa investering. Annars blev jag väldigt facinerad av svenska Minna Teldes häst Santana som var enögd och hade en liten protes på plats.

Distansrytt

Något vi hade pratat om ganska tidigt här nere var distansrytten. Distansrytt är en gren där man rider sina hästar i 16 mil (med tre obligatoriska veterinärstopp oxh vila). Så vi masade oss upp klockan fem på morgonen för att hinna till masstarten klockan sju. Väl på plats så gick jag ner bredvid ett tiotal fotografer som stod rakt på starten och tänkte att dom såg ut att ha stenkoll. Jag frågade lite lättsamt “Is it safe here? Good spot?” Fick mest ett flin tillbaka. Med en kvart kvar till start så kommer presschefen fram och säger “You all know this is a very dangerous spot?”. Här någonstans börjar jag tveka lite. Tittar mig omkring och inser att 173 stycken hästar kommer inom kort komma i full galopp rakt emot mig, utan ett enda säkerhetsstängsel emellan. Inte ens ett litet säkerhetssnöre för syns skull. Men runtomkring mig så verkade dom andra fotograferna hur lugna som helst och jag tänker då  ”Men dom har koll, det är ju dom som har erfarenheten”. En liten stund senare så kommer samme presschef fram igen “Ok, one last warning, this is EXTREMELY dangerous” och hon betonar extremely så länge att jag tror att både en och två minuter hinner passera. Då tar fotografen bredvid mig ton för första gången och säger med gravallvarlig röst “Yes, it’s ok we have already set our prayers”. Och aldrig har vi sett undertecknad smyga undan från en fotoplats lika snabbt. För där någonstans så kände jag att mitt ateistiska jag och gud inte riktigt är såpass bundis att jag vågar lita på att en bön eller två skulle räcka som enda säkerhetsåtgärd. Lite längre upp i backen fick duga för oss icke-troende.

När starten väl var avklarad så var det bara att ge sig ut i banan. Och vilken upplevelse det var. Att stå på stränderna i Normandie med galloperande hästar kring sig. Tilläggas ska att det hade regnat i många dagar innan och det var några kilometer att knata emellanåt, plus ett 600mm att kånka på. Ja ni kan ju visualisera hur jag klampar mig fram i den blöta och tunga sanden för att komma till den bästa platsen. Några ryttare som passerade ropade “Come on, you can do it!” vilket var skönt, då fick jag känna mig som en idrottare också.

 

Det är här någonstans det mest bisarra med tävlingen inträffar.  I Förenade Arabemiraten så är detta en jättestor sport och det var också dom som tog hem segern genom Dubais kronprins Hamdan bin Mohd Al Maktoum. Med sig hade dom 1200 personer som tittade på tävlingen i gigantiska tält inredda med kristallkronor. Jag och Nicolinn från Expressen bestämde oss för att se om vi kunde komma in i tältet. Vilket vi kunde. Sen inser jag att mannen som står framför mig i vinröd mjukisoverall är premiärministern för Fae och regent i Dubai. Här någonstans blir jag paff att ingen har stoppat mig och kameran. Tillslut dyker hans son upp och dom kramas och jublar och vi går hem efter en lång och bisarr dag.

oltige

“Ja man har 7-9 åringar med i voltigelagen för dom är ju så lätta att bolla omkring med på hästryggen” var det första jag fick höra när jag gick på voltigens pressträff.

Fälttävlan

Fälttävlans terrängdel hölls på ett fantastiskt vackert ställe utanför Caen som kallas Haras du Pin och tävlingarna inleddes på sämsta möjliga sätt för Sveriges del, Ludwig Svennerståls häst Alexander godkändes inte vid veterinärbesiktningen och då hjälpte ju inte dom vackra vyerna alls.

Tipset jag fick inför att jag skulle göra fälttävlan var att gå banan och kolla efter häftiga hinder eller hinder där det ser ut som det kan hända något. Så jag pluggade på min karta, kollade in hindrena och bestämde mig för att starta vid ett hinder som såg väldigt speciellt ut. Det första som händer när jag kommer fram är att ett ekipage dundrar rätt i marken med mulen före. Så jag bestämmer mig för att stanna kvar där. För om det ska hända något så kommer det förmodligen hända just där. Dock hade jag nog aldrig kunnat ana att det var just den svenska ryttaren Anna Hilton som skulle vara den som mest dramatiskt föll vid hindret. Jäklar vilken smäll det var och Anna ska nog vara otroligt tacksam för sin tur, för det var nog bara en decimeter från att det skulle gått väldigt illa. Båda ryttare och häst klarade sig undan, med två brutna ben i armen på människodelen av ekipaget.

Körning

Lika facinerad här som med allt annat. Fyra hästar, en liten vagn, tre människor, som alla ska tråckla sig igenom små trånga gångar och hinder. Men det går tydligen det med.

Hoppning

Och mot slutet av vistelsen så började det också närma sig huvudattraktionen. Hoppningen. Rolf-Göran Bengtsson red som en gud och gjorde något bara en enda svensk tidigare lyckats göra. Representera Sverige i en VM-final. Det är enbart fyra ryttare som tar sig till final av 153 startande. I finalen rider man först sin egen häst för att sen byta och rida dom andra finalisternas hästar. Tyvärr rev Rolf-Göran med det allra mesta och det blev ett ganska deppigt slut med en fjärdeplats.





140409. Kvalserien

För nästan exakt ett år sedan så fick jag i uppdrag av Djurgården Hockey att följa varje steg dom tog i playoffserien. I år fick jag följa kvalserien på ett helt annat sätt via Bildbyrån, genom nästan alla lag och genom deppade och jublande stunder. Jag älskar ju kvalserien och i år har den varit mer spännande än någonsin. Gick tillbaka och tittade i min gamla mapp från förra året och såg att en av dom sista bilderna jag tog var på Timmy Pettersson efter att det stod klart att Djurgården inte skulle klara avancemang och tyckte det var så lustigt hur kontrastrikt sportlivet kan vara när jag jämför det med bilden jag tog på honom i måndags. Samma person, exakt samma plats, ett år senare. Himmel och Helvete.

Men tycker att vi kan spola tillbaka några veckor så ska jag visa upp lite bilder från årets kvalserie i sin rätta ordning.

Den första matchen var speciell i sig. Återigen i ett stockholmsderby i hockey, underligt med bara en klack på plats. Djurgården tog ledningen men AIK vände och vann.


140317. Turkiet - Sverige

Egentligen började detta färdigskrivna inlägg med “Sitter nu på Istanbuls flygplats” men eftersom internet valde att slänga ut mig så får det bli “Sitter nu i Hägersten”. Är iaf hemma efter att ha spenderat några timmar på Istanbuls flygplats. Denna gigantiska sak med enorma mängder människor. Kunde få mitt hår klippt och tillochmed en liten spontan botoxkur, om en hade velat det. Dagen innan det var det dags för Turkiet-Sverige och här ser ni bilderna. Publiken körde en helt grym växlingssramsa med mobiltelefonstifo (eller annat lampliknande) vilket gjorde att det emellanåt såg ut som tusentals små ljusfacklor. Ni ser dom bakom Zlatan och Elmander. Mycket stämningsfullt.