140912. 14 DAGAR, 1243 HÄSTAR

I måndags kom jag hem från Normandie och Ryttar-VM, allt från dressyr, terräng, voltige, hopp och körning skulle trängas i staden Caen och dess närliggande syskonstäder. Så nu tänkte jag att hästarna för första gången i den här bloggen ska få knuffa undan bollar och puckar.

Dressyr

Den första veckan stoltserade Caen med nästintill bisarrt regnväder. Kombinationen regn och ridsport och jag insåg ganska snabbt att mina gummistövlar jag köpte några dagar innan avfärd skulle visa sig vara årets bästa investering. Annars blev jag väldigt facinerad av svenska Minna Teldes häst Santana som var enögd och hade en liten protes på plats.

Distansrytt

Något vi hade pratat om ganska tidigt här nere var distansrytten. Distansrytt är en gren där man rider sina hästar i 16 mil (med tre obligatoriska veterinärstopp oxh vila). Så vi masade oss upp klockan fem på morgonen för att hinna till masstarten klockan sju. Väl på plats så gick jag ner bredvid ett tiotal fotografer som stod rakt på starten och tänkte att dom såg ut att ha stenkoll. Jag frågade lite lättsamt “Is it safe here? Good spot?” Fick mest ett flin tillbaka. Med en kvart kvar till start så kommer presschefen fram och säger “You all know this is a very dangerous spot?”. Här någonstans börjar jag tveka lite. Tittar mig omkring och inser att 173 stycken hästar kommer inom kort komma i full galopp rakt emot mig, utan ett enda säkerhetsstängsel emellan. Inte ens ett litet säkerhetssnöre för syns skull. Men runtomkring mig så verkade dom andra fotograferna hur lugna som helst och jag tänker då  ”Men dom har koll, det är ju dom som har erfarenheten”. En liten stund senare så kommer samme presschef fram igen “Ok, one last warning, this is EXTREMELY dangerous” och hon betonar extremely så länge att jag tror att både en och två minuter hinner passera. Då tar fotografen bredvid mig ton för första gången och säger med gravallvarlig röst “Yes, it’s ok we have already set our prayers”. Och aldrig har vi sett undertecknad smyga undan från en fotoplats lika snabbt. För där någonstans så kände jag att mitt ateistiska jag och gud inte riktigt är såpass bundis att jag vågar lita på att en bön eller två skulle räcka som enda säkerhetsåtgärd. Lite längre upp i backen fick duga för oss icke-troende.

När starten väl var avklarad så var det bara att ge sig ut i banan. Och vilken upplevelse det var. Att stå på stränderna i Normandie med galloperande hästar kring sig. Tilläggas ska att det hade regnat i många dagar innan och det var några kilometer att knata emellanåt, plus ett 600mm att kånka på. Ja ni kan ju visualisera hur jag klampar mig fram i den blöta och tunga sanden för att komma till den bästa platsen. Några ryttare som passerade ropade “Come on, you can do it!” vilket var skönt, då fick jag känna mig som en idrottare också.

 

Det är här någonstans det mest bisarra med tävlingen inträffar.  I Förenade Arabemiraten så är detta en jättestor sport och det var också dom som tog hem segern genom Dubais kronprins Hamdan bin Mohd Al Maktoum. Med sig hade dom 1200 personer som tittade på tävlingen i gigantiska tält inredda med kristallkronor. Jag och Nicolinn från Expressen bestämde oss för att se om vi kunde komma in i tältet. Vilket vi kunde. Sen inser jag att mannen som står framför mig i vinröd mjukisoverall är premiärministern för Fae och regent i Dubai. Här någonstans blir jag paff att ingen har stoppat mig och kameran. Tillslut dyker hans son upp och dom kramas och jublar och vi går hem efter en lång och bisarr dag.

oltige

“Ja man har 7-9 åringar med i voltigelagen för dom är ju så lätta att bolla omkring med på hästryggen” var det första jag fick höra när jag gick på voltigens pressträff.

Fälttävlan

Fälttävlans terrängdel hölls på ett fantastiskt vackert ställe utanför Caen som kallas Haras du Pin och tävlingarna inleddes på sämsta möjliga sätt för Sveriges del, Ludwig Svennerståls häst Alexander godkändes inte vid veterinärbesiktningen och då hjälpte ju inte dom vackra vyerna alls.

Tipset jag fick inför att jag skulle göra fälttävlan var att gå banan och kolla efter häftiga hinder eller hinder där det ser ut som det kan hända något. Så jag pluggade på min karta, kollade in hindrena och bestämde mig för att starta vid ett hinder som såg väldigt speciellt ut. Det första som händer när jag kommer fram är att ett ekipage dundrar rätt i marken med mulen före. Så jag bestämmer mig för att stanna kvar där. För om det ska hända något så kommer det förmodligen hända just där. Dock hade jag nog aldrig kunnat ana att det var just den svenska ryttaren Anna Hilton som skulle vara den som mest dramatiskt föll vid hindret. Jäklar vilken smäll det var och Anna ska nog vara otroligt tacksam för sin tur, för det var nog bara en decimeter från att det skulle gått väldigt illa. Båda ryttare och häst klarade sig undan, med två brutna ben i armen på människodelen av ekipaget.

Körning

Lika facinerad här som med allt annat. Fyra hästar, en liten vagn, tre människor, som alla ska tråckla sig igenom små trånga gångar och hinder. Men det går tydligen det med.

Hoppning

Och mot slutet av vistelsen så började det också närma sig huvudattraktionen. Hoppningen. Rolf-Göran Bengtsson red som en gud och gjorde något bara en enda svensk tidigare lyckats göra. Representera Sverige i en VM-final. Det är enbart fyra ryttare som tar sig till final av 153 startande. I finalen rider man först sin egen häst för att sen byta och rida dom andra finalisternas hästar. Tyvärr rev Rolf-Göran med det allra mesta och det blev ett ganska deppigt slut med en fjärdeplats.